Ni kan sången: Ungdomsgårdarna läggs ned, förorterna nedmonteras och det som tidigare på något sätt hölls tillsammans är plötsligt privat. Det finns också andra melodier, svårare att sätta ord på, men som genomkorsar våra kroppar och är lika verkliga: De tar sig uttryck som ledsamhet, ensamhet, sjuklig trötthet och depression. Detta sitter på något sätt samman med arkitekturen och gatorna.
Inglasade områden, spärrlinjer, gränslinjer, gatlyktor som vill en illa och skiljelinjerna som separerar nyttiga liv från de onyttiga. Gränserna som separerar Saltjöbaden från Fisksätra, de som har papper från dem som är utan och så de som står skriven i ditt ansikte och på din kropp och berättar om huruvida du kommer in på den där klubben eller inte.
Att åka hem med runnet smink till sin etta klockan halv fyra en lördagsmorgon, att vakna upp dagen efter, gå ut. Biblioteken kan plötsligt inte täcka alla begär.
Det finns egentligen inga andra ställen än på jobbet eller i familjen där jag ges möjlighet att dela och skapa, känna mig nyttig, tänker jag, när jag är på väg ned till min blå linje.
Allt känns som vanligt, ingenting nytt under solen, allt är som det måste vara. Innerstaden är lysande vit och i förorten är alla så trötta. Men det privata är politiskt, och staden är inte bara en stum ram runt våra liv utan påverkar och kan påverkas. Den är hela tiden är öppen för förändring.
Det finns någonting i arkitekturen som vittnar om oföränderlighet, som att det som syns och tar plats är det som måste vara. En av många lögner! Stadsrummen är ingenting i sig självt utan förändras genom hur de används och genom de känslor som produceras där. Det går att förirra sig med flit, börja räkna gränser (när blir du kontrollerbar?), leka en lek och gissa vilka som ska gå av vid Mälarhöjden, förändra reklamen, organisera ditt plankande & ditt klasshat, göra ett brytrave, prata med dina grannar om vilka behov ni har tillsammans och sedan ses för måndagsfika.
Kulturkampanjen håller på att bygga ett frihetligt kulturhus i Högdalen. För att dela det som annars hålls enskilt (arbete, sorg, glädje, ilska) och för att få till en plats där livsförutsättningar ska kunna förändras och experimenteras med. Skapa en verkstad med förutsättningar för kultur att produceras och inte konsumeras, för att utforska och skapa någonting gemensamt. Här är processen lika viktig som målet, hur det görs är helt centralt, varje spik är lika viktig.
Det handlar inte om att bygga ytterligare en fästning utan till skillnad från miljoner av jagfort försöka stå ut i ovissheten och utsattheten, ett osäkert projekt som aldrig blir färdigt i den bemärkelsen att det går att luta sig tillbaka. Det är också ett försök att bredda utrymmet för vad som kan och får sägas och höras, ett experiment med högtalartekniker om en så vill.
Det finns andra rytmer vilka inte ännu har hörts, stunder då oljud blir ljud och möjligheter för tidigare ohörbara röster att blir för ljudstarka för att inte ta över sorlet.
Byggandet kommer att fortsätta under våren och sommaren, och är öppet för alla att deltaga i. För mer information se www.kulturkampanjen.se eller Gläntan intill Magelungsvägen. Maila gärna frågor och idéer till [email protected].