Under våren 2012 skulle en text om det första året med Cyklopen 2.0 författas. Det gick sådär.
Cyklopen är en rörelse, en kollektivroman som växer för varje skruv som dras och varje knut som timras. Huset är summan av våra erfarenheter, för att se hela bilden krävs alla bilder. Samtidigt.
Så vi uppmanade och uppmuntrade varandra att skriva. Några rader. I vilken form som helst. Ett minne, en känsla, ett resonemang om varför platser som den vi skapar är helt viktiga.
Tyvärr skrämmer skrivandet många, och vi har ännu så länge bara lyckats teckna konturerna. Men genom raderna nedan skymtar någonting i dimman. Någonting vi ännu inte riktigt vet hur det ser ut, känns eller luktar. Men som vi gärna vill veta mer om.
Hjälp gärna till att göra bilden tydligare. Teckna ned ditt vackraste/hemskaste minne eller dina argaste/hemligaste tankar – vad Cyklopen är, kan bli och skulle kunna vara – och posta dem till oss över det världsomspännande datanätet.
I ett öppet förhållande med huset Cyklopen
….eller från förälskelse till ren kärlek.
Cyklopen drabbade mig som en total förälskelse från allra första början. Alla ingredienserna fanns med, de trevande nyfikna blickarna från min sida när jag dök upp våren 2012. Hade följt processen för Cyklopen 1 på avstånd via media med mera. Men detta blev något konkret! Byggplanen som var uppsmackad på utsidan av en container med utförliga beskrivningar av byggprojektet och bilddokumentation från invigningen med det första spadtaget, en ren eufori! Det välkomnande, inkluderande i arbetsprocessen från de människor jag mötte. Mina otaliga timmars grusskyfflande första gången, som mer kunde liknas vid ett ”själsligt reningsbad”. Fixarhelgerna som övergick till sporadiska arbetsdagar under sommaren till intensivt byggande under två semesterveckor i juli. De fina människor jag mött med samma brinnande längtan att se Cyklopen resa sig ur askan igen. Känslan av att vara del av något mycket större än din egen person har varit centralt. Det kollektiva före det privata! Möjligheten att tillskansa sig nya färdigheter och väcka liv i förmågor som legat i dvala. Och mötena med andra individer, andra åldrar, andra erfarenheter men med ett gemensamt mål. Och allt har skett rent ideellt. Barnet har kunnat närvara; planterat, putsat med stålborste, målat rostfärg, byggt en trägubbe och lekt vid sidan om. Även hon ser sig som en del av Cyklopen. De två veckorna vi tillbringade på tomten förse gick visserligen av ett ultimatum från hennes sida, att varje eftermiddag skulle avslutas (oavsett väder) med att cykla och bada. Eftersom vädret var ”något instabilt” sommaren 2012, hoppade vi i vattnet otaliga gånger i regn!
Min förälskelse för Cyklopen har övergått till ren kärlek. Detta innebär en nästan smärtsam väntan och längtan på att få bygga klart detta viktiga, unika, frihetliga hus, som (förhoppningsvis)ska stå klart i augusti 2013 lagom till 10-års jubileet av kulturkampanjen.
<3 till er alla
Johanna & Miriam
Vi bygger…
…en låda.
”Vad bygger ni?, undrar de som går förbi.
”Ett hus till soporna”, svarar vi.
Till soporna som man kanske inte orkar sortera i den tjusiga sopsorteringsstationen när det varit fest men som man snabbt måste få undan så det inte ser så skräpigt ut. Det är klokt att tänka på sånt. Man måste ju vara realistisk. Jag bygger först med E, tills hon vill gå, då bygger jag med andra E. Lådan blir stor, det kommer rymmas mycket skräp däri. J och M vill ha den som koja och kryper in och vill inte komma ut. Stäng, skriker de och sitter därinne i mörkret och lurar. De är kanske fyra och sju år och springer runt och blir jordiga och sprejar på allt. Lådan sprejar vi i vitt och guld och lila. Den ser ut som en TV. En skitstor. Kortsidorna är graffittiplank i originalmålning. J och M väntar på bobcaten som ska komma, det är dagens händelse och det dröjer. De som hyrde ut den ville inte lämna den ifrån sig när det visade sig att bromsarna på bilen som skulle transportera den inte funkade riktigt. Men snart kommer den nog. Grävskopa har J och M redan kört, den är de nästan blasé inför. Y är inte blasé, hon vill bli filmad när hon kör och jag får kolla sen, det ser skitcoolt ut. Jag vågar inte, men det gör inget, jag har ju lådan. Den har gångjärn på två ställen.
Hålet för grunden är ganska stort nu, grävskopan har ökat takten men fortfarande står några enträgna personer och slavar med hackor och spadar. Svetten rinner. Vi äter hamburgare. Dricker lite öl. Målar saker i den tuggummirosa färgen som aldrig tar slut. Svettas lite till. Det finns dumstrade bullar, sådana där som är alldeles platta och söta och passar bra med cigaretter.
Damen med kolonilotten
Vi har inget vatten än. Vatten man kan dricka alltså. Vatten har vi gott om annars. Det pulserar ur lerjorden som ur en avsliten artär. Men det luktar av en biologi som du inte vill ha i kroppen. Men vi har fått tillåtelse att hämta vatten på koloniområdet på andra sidan pendelspåret. Jag monterar en planka på cykelramen och remmar fast en dunk på den.
Vid kranen på koloniområdet har en äldre dam en kolonilott. Hon har absolut inget emot att vi tar vatten. Däremot tycks hon yrka på ett samtal i utbyte. Eftersom jag är zoologiskt intresserad så påpekar jag rikedomen på blommor och pollinatörer. Hon ler stolt som ett barn som egenhändigt dragit ut en mjölktand. Hon gör en smekande gest i luften över sin odling, sedan en mot omgivningen som om alla fjärilar och steklar är hennes små mätta barn och barnbarn. Jag tror henne.
En annan gång kräver hon att jag tar emot hennes arbete. Två squasher stora som mindre valar och en purjolök gracil som en balettdansös. Det var ingen på bygget som hade möjlighet att ta hand om grönsakerna, så jag fick ta hem dem. Mina barn fick något religiöst i blicken när vi åt soppa på kvällen.
Den brinnande ugnen
Vi skulle ha en festival på platsen för att inviga bygget. Några av oss skulle fixa ett kaktält. Ett tält fullt med kakor alltså. Massor med kakor. Vi bakade med kärlek och raseri. En kväll bakade jag själv hemma hos mig. Mina havrekakor med hasselnötter och chokladbitar i, kryddade med kanel.
Jag tog väl i för mycket antar jag. Lastade plåten för mycket. Jag bör väl nämna att jag har en gasugn. En gammal gasugn utan sådana skydd som antagligen finns på modernare modeller.
Jag satt i vardagsrummet och läste, omsluten av kakdoft. Plötsligt märker jag en markant skillnad i doftens karaktär. Det luktar bränt. Men det har ju gått mindre än tio minuter, tänker jag. Jag springer in i köket och ser hur det bolmar ur ugnen som rena rama skyskrapan brinner. Jag öppnar luckan och flammorna rakar bort min skäggstubb.
Jag har föreställt mig såna här situationer. Egentligen värre såna, som flygkrascher till exempel. Hur jag skulle bete mig. Skulle jag vara rationell eller springa skrikandes i cirklar. Till min egen förvåning följde jag regelboken till punkt och pricka. Som i en utanför-kroppen-upplevelse såg jag hur jag helt lugnt tog en handduk och la över elden. Handduken började brinna. Jag la på en till. Då slocknade det. Jag återbördades till nuet av att brandvarnaren gick på. Jag tänkte att det var ju bra, då vet jag att den funkar. Jag tog en stol och tog ner brandvarnaren och stängde av den.
En trippelsats åt helvete och klockan var två på natten. Hoppas att grannarna inte sket på sig i sömnen. Jag fick rensa ugnen och sen sitta uppe en stund till för att vädra och känna mig säker på att det inte skulle fatta eld igen.
Sen kom själva festivalen. Kaktältet var som en hägring på grusplanen. Kamp och arbete kräva söta kakor. Lusten ska brinna men kanske inte kakorna.
13. (”Veganer mot arkitektur”)
”band inte av blod ägande namn
band av glädje olika”
Ett försök till förskjutning
Till att orka varda i det
Främmande, tappa namn
& bekänna färg
kön & funktionalitet
& att vi ska kämpa för
Att detta också ska bli en plats
För att sätta sig på spel
Så att det känns som jag ska dö
Skulle dela vargtimmen.
Eller är detta inbillning?
Ett uppehållande och uppskjutande?
En störtande ovilja att se
Jag-borg, upplevelsecenter,
Call-center, mörkt kallt rostigt lås,
Horisontlinje, allmännytta,
Ytterstad, Ystad,
Kungsträdgården sjätte juni
Då denna var avspärrad och
securitasvakter delade ut svenska
Fanor vid ingångarna.
När jag var…
…i tjugoårsåldern flyttade jag hemifrån. Min farmors väninna hade en ”kontakt” som kunde fixa mig ett svart förstahandskontrakt på en lägenhet i Högdalen. Och fastän Högdalen i princip ligger granngårds med min hemkommun Huddinge så kändes detta nya ställe mycket mer spännande. Som att det hände mer och häftigare saker där. Till stor del berodde nog denna känsla på att jag och mina nära vänner (som också trycktes in i lägenheten) hade hört talas om ett kulturhus i skogen, där det ordnades sjukt coola fester med dubstepmusik. Och eftersom detta utspelades runt 2005, då dubstepmusik var det nyaste och hetaste som fanns, så dröjde det givetvis inte länge innan vi tog oss dit. Och dubstep fick vi minsann, på en fest utan stängningstid. Den vanliga ängslan som ofta förföljer en på vanliga krogar och klubbar, (att inte bli insläppt, att bli diskriminerad, bli utslängd etc) fanns inte på Cyklopen. Det var kärlek vid första ögonkastet.
När jag, något år senare, fick höra att huset blivit nerbränt kom det som något av en chock. När jag dessutom fick höra om myndigheternas handlingströghet (och ibland rena illvilja) angående att få upp ett nytt hus blev jag arg. Riktigt arg. Och började tänka politiskt.
Faktum är att vändorna runt Cyklopens båda hus har lagt grunden till mycket av min förståelse av samhället och politiken. Det har hjälpt mig att förstå vad ett allmänt rum är, och hur viktiga sådana rum är. Och det har lärt mig hur man kan jobba för att skapa sig sådana frizoner i en alltmer kommersialiserad och gentrifierad stad. ”Gentrifiering” är förresten ett ord jag lärde mig under den tiden, och tack vare debatterna runt Cyklopen började jag förstå (på ett väldigt personligt och emotionellt plan) vad begreppet betydde.
Nu när det nya ståtliga huset börjar ta form känns det som en bokstavlig och bildlig upprättelse. Både gentemot kommun och myndigheter och etablissemang, men också gentemot de grupper och personer som uppenbarligen inte vill unna oss ett frihetligt kulturhus. Att få resa detta långfinger av limträbalk och stål i dessa människors ansikten är både en källa till njutning, motivation och en känsla av makt och motstånd. Verkligt, materiellt, motstånd. För ett hus är så mycket mer, och så annorlunda, än en idé eller övertygelse. Ett hus kan rymma en mångfald av idéer och övertygelser och dessutom rymma alla deras konkreta uttryck. En fest, en konstutställning, en teaterföreställning, ett politiskt möte, en filmvisning, en studiecirkel, en plakatverkstad, ja allt möjligt som vi vill skapa ur våra idéer. Ett hus kan dessutom rymma väldigt många människor: människor som behöver prata, lyssna och diskutera tillsammans. Eller bara ha kul, för den delen, utan att behöva konsumera.
När jag idag hjälper till att bygga upp huset är jag inte samma discodansande person som jag var för sju år sedan. Det är inte längre samma jakt efter nya coola saker som driver mig, och jag bor inte kvar i lägenheten utanför Högdalens centrum. Nu bygger jag inte för att få gå på fest, utan för att jag önskar någon annan en sådan fest. Jag vill att fler personer ska få uppleva ett fritt kulturhus där vinstintressen och reklam inte är en del av upplevelsen. Jag vill att fler grupper av nyfikna och engagerade människor ska få iscensätta det som just de drömmer om. Och jag vill att det ska finnas fler rum där rasism, homofobi och antifeminism fördöms lika hårt som det borde. Jag önskar mig fler rum där man får vara och tänka radikalt. Där idéer och drömmar om ett annat slags samhälle tas på allvar och där vi alla är jämlikar. Det är allt detta jag ser hos Cyklopen och allt som jag hoppas att det blir. Ett långfinger av limträbalk och stål i ansiktet på hegemonin, helt enkelt.
Fanny
Saker som byggdes / som delades / saker som skulle kunna byggas / delas
den sommaren
ett beslut om att stanna eller flytta
ett barn
formuleringar av behov
trygghet
lönen för arbetet
arbetet
sorg
det destruktiva i en relation ett mönster
en samlingslokal som inte var för alla
förälskelser
min berättelse
kontinuitet
raster
något som skulle vara en grund
att ta plats att få plats att göra plats
gropar i jord
band inte av blod ägande namn
band av glädje olika
grus
lugn
ansvar
strategier
redskap magiska
verkligheter
sätt att flyta
ångest
att skriva en uppsats
att skriva ansökningar om bygglov
att be om lov
att be
att tro
att veta
att förhålla sig till ramarna
känslor av ett samhälle
spel om säkerhet
de ständiga osäkerheterna
lekarna
att upprepa
att leva igenom
framtider
att föreställa sig ett hem
hemkänslan
viljor
nätter
sömn
drömmarplaner
träning
hemligheter
Dödssjukdomen
en resa
möjligheten att resa
viljan att resa
tron på möjligheten
modet
tilliten till varandra oss själva bara vi
längtan bort från oss själva arbetet
terapin
mina föräldrars sommarställe
mina föräldrars skam
privilegier
ilskan
kränkningen
utrymme
undantag
hopp
överraskningar
lyckorus
rädsla
att göra sig obegriplig
att lära sig ett nytt språk
att röra sig med sårbarhet
att känna in
att se ut som
soundtracket
gränserna
det som inte ryms
något som tar sig in
något som svämmar över
något som kommer tillbaka
utflykter med scones med marmelad
röda skor
en mantel
att inte känna igen sig
ett eget rum
att bjuda ut
tid
brottslighet
att röra sig fel
att göra hål
att gå in
att orka
rosenträdgården
simmusklerna
fortsättningen
We throw in neon in this shit to win (flyer)
Ni kan sången: Ungdomsgårdarna läggs ned, förorterna nedmonteras och det som tidigare på något sätt hölls tillsammans är plötsligt privat. Det finns också andra melodier, svårare att sätta ord på, men som genomkorsar våra kroppar och är lika verkliga: De tar sig uttryck som ledsamhet, ensamhet, sjuklig trötthet och depression. Detta sitter på något sätt samman med arkitekturen och gatorna.
Inglasade områden, spärrlinjer, gränslinjer, gatlyktor som vill en illa och skiljelinjerna som separerar nyttiga liv från de onyttiga. Gränserna som separerar Saltjöbaden från Fisksätra, de som har papper från dem som är utan och så de som står skriven i ditt ansikte och på din kropp och berättar om huruvida du kommer in på den där klubben eller inte.
Att åka hem med runnet smink till sin etta klockan halv fyra en lördagsmorgon, att vakna upp dagen efter, gå ut. Biblioteken kan plötsligt inte täcka alla begär.
Det finns egentligen inga andra ställen än på jobbet eller i familjen där jag ges möjlighet att dela och skapa, känna mig nyttig, tänker jag, när jag är på väg ned till min blå linje.
Allt känns som vanligt, ingenting nytt under solen, allt är som det måste vara. Innerstaden är lysande vit och i förorten är alla så trötta. Men det privata är politiskt, och staden är inte bara en stum ram runt våra liv utan påverkar och kan påverkas. Den är hela tiden är öppen för förändring.
Det finns någonting i arkitekturen som vittnar om oföränderlighet, som att det som syns och tar plats är det som måste vara. En av många lögner! Stadsrummen är ingenting i sig självt utan förändras genom hur de används och genom de känslor som produceras där. Det går att förirra sig med flit, börja räkna gränser (när blir du kontrollerbar?), leka en lek och gissa vilka som ska gå av vid Mälarhöjden, förändra reklamen, organisera ditt plankande & ditt klasshat, göra ett brytrave, prata med dina grannar om vilka behov ni har tillsammans och sedan ses för måndagsfika.
Kulturkampanjen håller på att bygga ett frihetligt kulturhus i Högdalen. För att dela det som annars hålls enskilt (arbete, sorg, glädje, ilska) och för att få till en plats där livsförutsättningar ska kunna förändras och experimenteras med. Skapa en verkstad med förutsättningar för kultur att produceras och inte konsumeras, för att utforska och skapa någonting gemensamt. Här är processen lika viktig som målet, hur det görs är helt centralt, varje spik är lika viktig.
Det handlar inte om att bygga ytterligare en fästning utan till skillnad från miljoner av jagfort försöka stå ut i ovissheten och utsattheten, ett osäkert projekt som aldrig blir färdigt i den bemärkelsen att det går att luta sig tillbaka. Det är också ett försök att bredda utrymmet för vad som kan och får sägas och höras, ett experiment med högtalartekniker om en så vill.
Det finns andra rytmer vilka inte ännu har hörts, stunder då oljud blir ljud och möjligheter för tidigare ohörbara röster att blir för ljudstarka för att inte ta över sorlet
10 (69 – I love you and adore you)
Journalisterna vill ofta få det till
Ett jävla baktidstalsprojekt,
Ett gäng glada laxar
Som liksom skaver lite
Pilsnersjavig svensk utkant
Rågsved är inte Rinkeby eller
Bredäng och det blir till ett
sjuttiosexan, sextioåtta som en jävla film
Eller gammal misslyckad revolution.
Det betackar vi oss för &
Stoppar fingrarna i flytande
skimrande Strunge-neon
& Danys anus &
smeker varandras fittor
för att inte bara
Känna vinden utan för att
tämja en orkan & skickade den på
Hela den här jävla stan
För att det komplicerade aldrig ryms
Och för att vårt motstånd inte är lineärt
Vi vecklar ut framtidsdrömmars fanor,
I Sverige där de käkar svin.