Det hände sig vintern 2014 att Stockholms enda oberoende kulturhus nominerades till ett fint pris. Tidningen Nöjesguiden ansåg att det socialistiska rymdskeppet i Högdalen hade kvalificerat sig som en kandidat till ”Årets nöjesförbättrare”. Enligt den fina motiveringen hade Cyklopen ”blivit en plats för alla, oavsett om de varit konstnärer eller papperslösa, och anordnat allt från södra Stockholms bästa fester till nyktra nattkaféer.”

Nomineringen var en glad överraskning i vintermörkret. Men nu föll det sig så olyckligt att det oberoende kulturhuset samma dag som den stora galan skulle äga rum arrangerade en egen tillställning. Och eftersom Cyklopen drivs helt ideellt behövde alla cykloper hjälpa till för att det egna arrangemanget skulle kunna genomföras.
Kulturhuset vände sig då till sin utökade familj. Vasile och Crinju är regelbundna gäster i huset. Varje söndag deltar de i svenskundervisning på övervåningen. Andra dagar hjälper de till med städning eller göromål. Ibland är de också där för att bara umgås. Men de tillfällena är tyvärr sorgligt sällsynta. Vasile och Crinju har sina familjer hemma i Rumänien att försörja, och varje dag måste de bege sig ut på Stockholms frusna gator för att konkurrera om smulorna från detta samhälles bord.

Vasile och Crinju hade aldrig varit inbjudna till en gala förut. De förberedde sig noggrant. De skrev ett tal, i den händelse Cyklopen skulle vinna priset, och övade sig på att läsa det högt. Det skulle handla om svenskundervisningen och om solidaritetsarbete, men mest skulle det handla om deras vardag i en främmande stad där det blåser kalla vindar och politiker av olika färg tävlar om vem som snabbast kan riva deras läger. De var bägge mycket nervösa.

Cyklopen vann inte och Vasile och Crinju fick inte hålla sitt tal. Men det gjorde ingenting. Galan hölls på en anrik teater i centrala Stockholm och de blev väl mottagna. De pratade med trevliga människor och de kände sig uppskattade. För första gången i sina liv smakade Vasile och Crinju champagne.

Efter galan vankades det mat på ett hotell som låg i närheten. Vasile och Crinju var glada när de gick dit. De var inte längre obekväma och såg fram emot fortsättningen. Men i entrén till Scandic tog kvällen slut.
Vakterna sa att Vasile och Crinju inte fick komma in eftersom de bar på kassar med pantburkar. En person från Nöjesguiden fick höra vad som hänt och gick ned för att släppa in dem, men då hade Vasile och Crinju redan gått. De tänkte med stöd av sina erfarenheter av Sverige att det inte var någon idé att vänta. De var redan vana vid avslag, i det land som nöden tvingat dem till var ett vänligt mottagande inte regel utan undantag.
Men de gick med tunga steg, för de hade fått för sig att detta var undantagens kväll.

Detta är inte en anklagelse. Det är en berättelse om Sverige i juletid 2014. Vakterna på Scandic ansåg förmodligen att de utförde sitt arbete när de stoppade två personer som kom bärandes på tomburkar. För svenska medborgare bär i vanliga fall inte med sig tomburkar när de ska till en fest. Men i den värld där Vasile och Crinju lever bar de inte omkring på skräp, de bar med sig sin dagsinkomst. De bar med sig sina barns försörjning. De bar med sig någonting som vakterna på Scandic inte kunde förstå eftersom avståndet mellan två olika verkligheter var alldeles för stort, trots att dessa skilda ekonomiska världar existerar i samma stad.

Detta är en berättelse om fattigdom. Fattigdom gör det omöjligt för oss att mötas. Det betyder att fattigdomen måste bort. För om vi inte kan mötas är allting förlorat.

Sällan syns skillnaderna mellan de som har och de som inte har så tydligt som under jul.
Om du vill bidra till att minska dem kan du skänka en gåva till HEM – Föreningen för hemlösa EU-migranter.
Du kan skänka via Bankgiro 584-1010 eller via Swish 0735-715 735.